Hur ska mina vänner överleva utan att få veta när jag spräckte ett par inlines med mina vadmuskler senast, hur många gånger jag har hamnat i E-huset när jag ska till Fysikhuset (två), om Linköping är med i någon grötutmaning (FINNS FORTFARANDE INLAGT PÅ AUTOCORRECT) och vad jag åt till frukost. Och lunch. Och middag. Och allt därimellan. Som typ just nu.
Hey. Vad jag har saknat dig. You and me, buddy. You and me.
Kvällen till ära städar jag. Eller, jag började med att städa. Sedan insåg jag att jag behövde musik. Snäll som jag är så struntade jag i att slå på min fina lilla bärbara (i omtanke mot mina grannar våningen under. Och på sidorna. Ovanför har jag inga) utan rotade istället fram mina gym-hörlurar.
Bara för att upptäcka att ena hörluren har börjat glappa. Alltså går de inte att använda utan att känna sig som en pensionär med urdålig balans (jag lutar liksom åt det hållet där ljudet inte funkar. Typ som när jag spelar bil-spel och vill att bilen ska svänga MER. Eller när jag bowlar. Funkar lika dåligt då med).
Ingen fara på taket. Klart jag är utrustad med ett par extra hörlurar. Fast då måste jag ha ett pannband, för de är med pluppar och jag blir tokig när de trillar ut. Det enda pannbandet som jag äger är mammas supergröna i supervarmt ull som ligger superlångt in i garderoben (men jag lyckades hitta det ändå!).
Fick musik tillslut ändå. Ungefär här fick jag span på mig själv i spegeln. Tajts, grön tröja med matchande pannband, tofs och sopkvasten i högsta hugg.
Självklart var jag tvungen att dansa runt och sjunga in i handtaget. Jättelänge. Tills jag blev alldeles trött och alldeles, alldeles jättelycklig.
Nu ska jag fortsätta att städa. Och dansa lite till och från. I min snyggaste outfit någonsin.
...jag tycker synd om grannarna under mig. Puss på er!
No comments:
Post a Comment