Det började med att en grupp människor och jag hamnade i en underbar paradisträdgård som GIVETVIS visade sig vara ett sätt för en fanatisk sekt att locka till sig offer på. Vi blev med andra ord kidnappade medan resten av världen trodde att vi var döda. Det enda sättet att lämna trädgården (som inte alls var så mysig) var att gå med i sekten och bli hjärntvättad. Jag tvärvägrade. År ut och år in VÄGRADE jag att gå med på att låta sektledaren plocka isär min hjärna. Efter sju år (SJU ÅR! JAG KÄNDE VARTENDA ÅR!) var jag ensam kvar. Jag tillbringade mina dagar instängd i ett litet rum och fick bara komma ut någon gång ibland. Det värsta var att jag knappt kunde komma ihåg min familj längre, men jag hade ett vagt minne av min mamma och att jag var tvungen att ta mig tillbaka hem.
Jag lyckades fly. En mörk sommarkväll blev jag lämnad obevakad, bara för ett kort ögonblick, och jag sprang. Rakt ut i ingenstans. Jag sprang och sprang och sprang och vågade aldrig stanna av rädsla för att de skulle hitta mig. TROR NI ATT JAG MÖTTE NÅN VANLIG MÄNNISKA SOM KUNDE HJÄLPA MIG ELLER? Förbaskade landsort.
Hur som helst så kom jag hem igen. Efter sju år som dödförklarad. Jag har aldrig gråtit och klamrat mig fast vid så många människor i någon annan dröm någonsin. Känner mig pigg och utvilade efter den nattens lugna sömn... Eller?
Nu ska jag plåstra om mina upprivna nerver med lite extra lyxiga frukostillbehör. Puss!
No comments:
Post a Comment