SLOW MORNING

Imorse tog jag sovmorgon ända till halv nio. Katterna väckte mig bara en gång inatt, och det för att bli utsläppta. Båda två. Samtidigt. Det kommer aldrig att hända igen, någonsin, så jag tog till vara på min första (och enda) möjlighet att ligga och dra mig utan en ylande Michigan utanför dörren.

Jag har absolut för mig att jag bad om en katt när jag var liten, och inte en ensamrädd lillebror. Hur mamma och pappa orkar med en ny bebis efter att ha uppfostrat oss fyra vildhjärnor kommer jag aldrig att förstå. Men han är ju bra rar ändå, den lilla skrutten.

När han inte väcker mig tre gånger varje natt, vill säga. Jag kan ta det om han vill gå ut, eller äta, eller till och med krypa riktigt nära och bli gosad till sömns, men INTE när han bara snor runt fötterna och är överlycklig över att någon är vaken med honom. Tacka gudarna för att systrarna snart kommer hem och tar några av nattpassen!

Jag har en limpa müslibröd som ligger på jäsning inne i köket. Det ska bli mycket spännande att se hur den tar sig. Men först ska jag sitta på verandan ett tag till, dricka kaffe och hoppas på att molnen försvinner. Puss!